Snöskottning är ett riktigt tufft och hårt arbete eftersom man är ute och kämpar inte endast mot snön utan också mot det bitande och iskalla vädrets makter. I kylan i Stockholm så skiljs verkligen agnarna från vetet och inte alla har vad som behövs för att klara av det oerhört hårda, påfrestande och ansträngande jobbet som snöskottare i Stockholm. För snöskottning är nämligen inget för veklingar. Det finns så klart väldigt många andra jobb där det rent fysiska arbetet är tyngre. Om man till exempel har ett jobb där man jobbar med att lyfta många väldigt tunga stenar, vilket man kanske gör om man både är stensättare eller skulptör, så kan själva lyften bli tyngre. Den som jobbar med väldigt tunga stenar kan ibland även behöva en stor pickup-truck för att forsla bort stenarna, en bil som slukar absurda mängder av bensin eller andra fossila bränslen. Men att vara snöskottare, och kanske i synnerhet i Stockholm, är så mycket mer än att kämpa med tunga lyft. Det är en viljans triumf över kroppen och en ständig kamp mot sitt eget psyke och det extremt ogästvänliga och hårda vädret.

När temperaturerna börjar krypa ner mot fyra, eller ibland till och med hela fem (!) minusgrader, samtidigt som östanvinden och västanvinden möts och dansar en klassisk isdans ungefär där Kungsträdgårdens isbana ligger, så lär man sig om man är man eller kvinna nog att klara av ett av de hårdaste civila jobb som går att utföra. Förutom själva snön så pinar vinden i ansiktet och ögonen tåras av det extrema vädret. Stockholm är kallt, men jag har blivit tillsagd att jag var född för att uthärda den här typen av väder, och kanske har jag tillräckligt mycket av både mental styrka och fysiska krafter för att vara en av de personer som för hand orkar skyffla bort all snö från Stockholms gator där det behövs.

Jag vet inte än. Men i vinter väntar mitt mandomsprov. Snöskottning är inget för veklingar.